Etikettarkiv: iPod

Bowie räddar liv (ny lista med mest spelade)

Till vänster på sidan finns en bild som visar den spellista som jag lyssnar mest på just nu (15 låtar som snurrar mest i mobil, iPod och hemma, läs mer om listan här). Jag ändrar den där rätt ofta, men skriver inte så ofta om det här – den som är intresserad kan ju kolla själv (vet inte 0m någon tycker att det är intressant, utom jag själv…). Men den lista som ligger där nu måste kommenteras.

I morse när jag läste NA-bilagan Latte så hajade jag till när jag läste intervjun med en av Örebros mest kreativa personer: Richard Kennett (som skapat både ”O helga natt”-konserten på Stortorget, Rådhuskalendern och mycket annat). Kennett beskrev sin uppväxt, kantad med problem och förklarade vändningen: ”David Bowie räddade mitt liv. Från den dagen jag hörde honom slutade jag slåss och fick en ny identitet.”

Kan Bowie betyda så mycket, tänkte jag? Jag lät AppleTVn slumpa bland alla Bowie-låtar och först kom ”The man who sold the world”, som jag inte lyssnat på på länge. Och så tänkte jag igen: Jo, det är klart att Bowie kan betyda så mycket. På min lista är Bowie en av de tio viktigaste kulturpersonerna någonsin. Inte bara för att han gjort världens bästa låt (”Life on Mars”) utan också för att han på så många sätt format trender, påverkat tänkande och utveckling. Och för att han gjort så otroligt mycket bra musik så klart. Så jag förstår Richard Kennett, inbillar mig att Bowie kunde ha precis den effekten på framför allt 70-talet.

Så jag uppdaterade min snurrar-mest-just-nu-lista. Här är den:
1.Cash or clash
/Millencolin (lite bortglömd pärla med en av MCs mest begåvade – och politiska – texter)
2. The Man Who Sold The World
/ David Bowie (se ovan)
3. Stockholm, Sett snett uppifrån
/ Vapnet (fortfarande fantastisk, fortfarande otroligt vass, politisk och elak)
4. Vals för satan (din vän pessimisten)
/ Kent (fantastisk låt med en text som ger mig storslagna rysningar)
5. Sjukhus
/ Kent (mycket Kent på den här listan, dessa fyra är mina absoluta favoriter – för tillfället… – efter nära en månads intensivt lyssnande)
6. Idioter
/ Kent
7. Töntarna
/ Kent
8. Hurricane
/ Asha Ali (från en av höstens bästa skivor – Asha Ali övertygar än en gång)
9. Not Forever
/ Popsicle (den är ju bara så bra – hur ska jag någonsin kunna ta bort den från listan?)
10. Shoreline
/ Broder Daniel (samma som föregående – rysligt bra låt)
11. They’re Building Walls Around Us
/ Moneybrother (någon låt med pengabrorsan måste vara med – just nu är den här favorit)
12. Young Folks
/ Peter, Björn & John (en otroligt catchy låt med ett lysande visselstick)
13. Never Enough
/Kiss (inte nyskapande men ruggigt bra rock: gubbarna visar att de fortfarande kan)
14. Let’s Make Bombs
/The Last Republic (fantastisk spelning på Putte i Parken, väntar på en fullängdsskiva!)
15. Life On Mars
/David Bowie (kommentar överflödig)

Ondskan har segrat i min spellista

I min iPod (och i datorn) har jag all musik jag äger, men på mobilens minneskort hamnar barbirthdaymassacre_photo_july20091a det allra bästa – eller det senaste. Och det är det som är problemet. För även om jag lagt in bra och nyköpta skivor med både Veronica Maggio, Marit Bergman och Wilco så kommer jag på mig med att mest hoppa fram till nästa låt med The Birthday Massacre. På samma sätt med Spotify-listorna: tänker att jag ska lyssna mer på Kristian Anttila, John ME, Vapnet och Alice in Videoland, men halkar ändå tillbaka till TBM. Man kan lugnt säga att TBM inte har en särskilt vän och samhällstillvänd stil (som somliga av de tidigare nämnda). Man kan nog faktiskt säga att The Birthday Massacre snarare representerar ondskan. Och som alla vet vinner ondskan alltid om man inte bjuder motstånd…